Sagan om sakletarnas lycka.

En sen kväll, vinden viner över Ladugårdsfjärdens vatten, sjunger runt Högalidskyrkans spiror, pressar sig igenom Söders gränder, smyger in genom springorna i Björnlunds skjul. Farfar Björnlund drar barnbarnen närmare intill sig och börjar berätta. Vinden bär med sig hans ord, ut över Understockholm. Någonstans står en Viskare och lyssnar.

Det var en gång, för mycket länge sedan, en ung flicka. Hon hette Marja och var trejde barnet i en fattig familj. Familjen var sakletare och de hade förlorat sin goda lycka, allt gick dem emot. När föräldrarna dog fanns bara två saker kvar, en gammal kopparkittel och en trasig mobiltelefon. Marjas syster Anja tog den trasiga telefonen och fick en plats på Telefonplans växel. Marjas bror Bjarne tog kopparkitteln och hamnade som tvätterska hos Stockholm Vatten. Marja fick ingenting. Men någonstans fanns familjens försvunna lycka, och eftersom syskonen ärvt de andra sakerna var bara lyckan kvar för henne att söka.

Först gick Marja till Håvdamen, kanske hade hon fångat lyckan i sina nät. Håvdamen var vithårig och skumögd, hon satt på stentrappan och redde ut sina nät.
”Sköna Håvdam, sa Marja, har ni månne fångat min familjs goda lycka i era nät?”
Håvdamen bligade ner i nätets trassel. ”Någon lycka har jag inte fått i mina nät på mycket länge.”
”Vackra Håvdam, vet ni vem som kan ha hittat den?”
Håvdamen plirade nätens knutar. ”Å, jag vet inte så noga, men kanske att Stadsfåglarna vet, de fångar upp mycket konstigt.”
”Fagra Håvdam, var kan jag hitta dem?”
Håvdamen såg upp från näten och sa:
”Lilla tös, för ditt smicker ska du få ett svar, stadsfåglarna kan du hitta vid Gondolens rand. Och lånar du mig dina unga ögon och flinka fingrar att reda ut mina nät ska jag hjälpa dig en bit på vägen.” Så blev det. Marja redde ut Håvdamens nät en hel dag och en hel natt. För det fick hon en blank glasbit, och om morgonen rodde Håvdamen henne så långt som till Stadsgårdskajen. Och det var en god bit på väg det.

Så stod Marja på Katarinavägen vid foten av trapporna. De vindlade sig uppåt, och långt där under Katarinaberget vred sig de fånga i sina drömmar. Nedanför trappan låg ett litet bylte, en liten hög med päls. Nej, det var inget bylte, det var en katt. Den sträckte på sig, den var liten och svart och ganska mager.
”Godmorgon, Katt” sa Marja, för hennes familj hade lärt henne att vara artig.
”Godmorgon, flickebarn.” sa katten. ”Är det möjligen så att du tänker dig ditopp?” Och jo, så var det ju.
”Kunde man kanske få bli buren upp av dig? Jag är en väldigt liten katt med väldigt korta ben, och trappan är så lång och brant.” Och jo, det kunde man nog. Marja lyfte upp katten på sina axlar och begav sig uppför trapporna. De är verkligen mycket långa och branta och vindlar sig än hit än dit. Solen steg, dagen blev varm. Katten var visserligen mycket liten, men den blev allt tyngre. Marjas steg blev också allt tyngre. Allt långsammare klev hon upp upp för trapporna. Om hon bara fick vila lite. Kanske här, det här trappsteget var nog lite bredare.
”Nej!” fräste katten. ”Stanna inte, du får inte sätta dig!” Katten körde in klorna i axeln på henne. ”Då kommer vi aldrig vidare! De som stannar, sätter sig här, de reser sig aldrig mer, de blir till sist ett trappsteg till.” Marja stapplade vidare, och varje gång hon var nära att sätta sig borrade katten in sina klor i hennes axel och hon tog några steg till. Och ett av dem var faktiskt det sista trappsteget. Katten hoppade vigt ner.
”Tack för skjutsen, flickebarn.” sa den, ”jag hade aldrig tagit mig upp levandes på egen hand. Jag ska gå och göra mitt ett slag, men jag kan säkert gengälda din vänlighet vad det lider.”

På Gondolens rand satt en flock stadsfåglar och solade sig i aftonljuset.
”Fagra fåglar, jag har hört att ni ser och vet mycket. Har ni sett min familjs lycka någonstans i staden?” Fåglarna vände sina blanka ögon mot henne ett ögonblick, kraxade mot varandra och vände tillbaka till solen igen. Smicker bet visst inte på dessa varelser. Merja tog istället fram glasbiten hon fått av Håvmadamen och lät den blänka i solstrålarna. Den gnistrade vackert grönt och skickade solkatter på fasaden. Fåglarna vände sina skarpa blickar mot henne igen och följde varje rörelse glasbiten gjorde.
”Om ni svarar på mina frågor får ni den här.” sa Marja.
”Vi svarar på en fråga,” sa fåglarna ”det är en väldigt liten glasbit”
”Det är en väldigt blank glasbit,” sa Marja, ”den är värd minst fem svar.”
”Två.”
”Fyra.”
”Tre.”
”Tre.”
”Den första har du redan ställt. Vi har inte sett din familjs lycka någonstans i staden vi kan se från ovan.”
”Vem tycker ni jag ska fråga om var den finns?”
”Du borde fråga Ostindiska Kompaniet, de handlar med allt möjligt och kan tänkas ha kommit över din lycka.”
”Var kan jag träffa dem?”
”På Skeppsholmen förstås.” sa fågeln och nappade åt sig glasbiten. Merja tog trappan ner igen, och vägen ner var mycket lättare och snabbare än att gå upp. Nu var frågan hur hon skulle ta sig till Skeppsholmen. Hon skulle kunna gå, det var inte så långt, men hon skulle behöva passera Gamla Stan och går man fel där vet man aldrig när man hamnar. Vattenvägen var nog säkrare.

Nere vid Slussen fanns roddarmadamerna, och om Marja vaktade deras båtar en hel natt utan att sova en blund kunde de ro henne över till Skeppsholmen nästa morgon. Natten var lugn, ja rentav tråkig, men varje gång Marja höll på att slumra in stack det till i axeln där den lilla svarta katten hade borrat in sina klor. När solen steg blank och trind och vattnet låg som en spegel var Marja utvakad men hade fullgjort sin del av avtalet. Roddarmadamerna trodde inte sina ögon, att en sån liten tös hade orkat vaka hela natten. Det var visst god tåga i henne, enades de om. De gav henne en lite plommonkaka som frukostmat och rodde över henne till Skeppsholmen.

På Skeppsholm var det inte svårt att hitta till Ostindiska kompaniets läger. De färggranna tälten syntes lång väg, kulörta lyktor var upphängda och det doftade av matos och kryddor. Marja steg fram till kanten av lägret och väntade där på att bli bjuden in. En ung mörkhårig Kompanist upptäckte henne efter bara en liten stund:
”Var välkommen in i vårt läger och vårt skydd, flickebarn.”
”Tack, herr Kompanist. Jag skulle vilja tala med er Amiral.” Hon blev visad in i ett rymligt tält där en storväxt kvinna i blå rock med dussintals röda tjänsteband knutna kring ärmarna satt vid sin frukost.
”Jag vägrar tala affärer innan frukost, men du är välkommen att dela den med mig om du inte ätit.” Det gjorde Marja gärna, och hon var glad att kunna bidra med roddarmadamernas plommonkaka . Amiralen lät sig väl smaka, drack både tvåtår och tretår på det starka teet och trugade på Marja ännu en bit skorpa. Till sist rapade hon nöjt och vinkade åt kompanisten att bära undan faten.
”Nå, flickebarn, vad vill du göra affärer om?” Marja berättade om familjens försvunna lycka, om hur håvdamen lett henne till stadsfåglarna och hur de rekommenderat henne att söka upp Ostindiska.
”Har ni möjligen kommit över min familjs lycka? Och vad skulle det isåfall kosta mig att köpa tillbaka den?” frågade hon tillsist.
”Vi har inte handlat med lycka på många år, det är en svår vara att lagerföra. Men jag tror jag har en idé om någon som kan få fram den.”
”Jag har inget att betala för din idé, det sista jag hade var kakan vi åt till frukost.”
”Jag tror på dig, lilla sakletare, jag tror du kommer hitta lyckan och bli en stor sakletare i framtiden. Jag kan tänka mig att hjälpa dig om du blir skyldig mig en tjänst.” Marja rodnade; kvinnan hade förmodligen fler tjänster innestående än någon Marja någonsin träffad och ändå kunde hon acceptera ännu en som betalning från en liten flicka utan sakletarlycka.
”Tack.” var allt hon fick fram.
”Nånå, det blir nog bra med det. Lyssna nu bara noga på det jag tänkt ut. När är nästa flytande marknad? Och har du någon som hjälpa dig i denna världen?”
Just då slank den lilla svarta katten i tältet.

Så kom det sig att Marja i gryningen en månad senare gick över Gärdet längs med Greven von Essens väg. Papperdrakarna dansade i morgonbrisen och dimman låg ännu i sänkorna. Hon hade inte kommit många steg innan Greven stod framför henne.
”Flickebarn, du måste erlägga vägtull.”
”Vad kräver ni i tull? Jag är sakletare, kanske kan jag hitta något åt er?”
”Kan man tänka sig, att jag fick en förfrågan om en sakletarsak på marknaden häromsenast.”
”Såpass, vad kan då det vara?”
”En sakletarlycka.”
”En sakletarlycka! Det var värst. Det är en viktig sak för oss sakletare, kan ni inte tänka er något annat i tull? Kanske den här upphittade vanten?” sa Merja och visade upp en vante som inte alls var upphittad utan som hon fått låna av Amiralen.
”Nu var det ju inte vantar jag fått beställning på.” sa greven.
”Nå, den här nyckelringen som jag hittat då? Den har rentav nycklar på.” sa Marja och höll opp en nyckelknippa hon fått låna av Amiralen.
”Nu var det ju inte nyckelringar jag fått beställning på. Antingen ger du mig din lycka eller så får du ta vägen över fältet. Men jag varnar dig, pappersdrakarna är snart hungriga.”
”Då får ni väl min lycka då.”
”Bra, då tar vi i hand på det.” Greven sträckte ut handen och Marja tryckte den hårt.
”Bra. Min sakletarlycka är försvunnen. Ni får leta rätt på den själv, men när ni hittar den är den er. Det har vi tagit i hand på.” sa Marja och gick vidare längs med vägen. Greven stod kvar, stum av förvåning och förtret.

På nästa marknad besöktes Greven återigen av den kund som frågat efter sakletarlyckan.
”Nå, min gode Greve, har ni fått fatt i det jag önskar?” Greven muttrade att jo, det hade han, men lätt hade det inte varit. Men det var nog en god lycka, för den kom från en lurig liten sakletare. Kunden tog varsamt lyckan i sina tassar och inspekterade den. Det blå lyckoägget gnistrade och var fläckad av guldflagor, och det fanns inte den minsta spricka. Nog var det en god lycka alltid.
”Jag tar den.”
”Gott. Och betalar överenskommet pris?”
”Ett liv, ja.”

Katten såg lite härjad ut när den mötte upp Marja bakom Tunnelbanechamanernas stånd en bit bort från Grevens paviljong.
”Här är den, flickebarn, din sakletarlycka.”
”Tack, Katt.”
”Ta väl vara på den nu, den har kostat mig ett helt kattliv. Så värj den med ditt.” Marja nickade, och gömde försiktigt det blå lyckoägget i sitt bröst. Med lyckan åter blev Marja en mycket skarpsynt och tursam sakletare. Bara några år senare kunde återbetala tjänsten till Ostindiska Kompaniet genom att hitta en ny farled till Albano åt dem. Lyckan vaktade hon noga med sitt liv, och när det var slut gav hon den vidare till sina barn.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.

”Vad hände med Katten?” undrar en liten Björnlund.
”Det, min lilla strumpa, är en annan historia.” mumlar farfar. Han stoppar om ungarna, minstingen Björnlund har redan somnat. Viskaren knäpper rocken tätare om sig och går sin väg.